Gästrikekust att värna och vårda

Skrivet 2013-07-22

 

 

Den som saknar intresse för lite lokal historia, eller hur en del av gästrikekustens befolkning levde sina liv några hundra år tillbaka i tiden kan sluta läsa här.


Kusten vid Gävlebukten har aldrig varit lika tätbebyggd och lättillgänglig som kusttrakterna längre söderut. Däremot är det tätt mellan grynnorna i våra farvatten, och att det finns så få fiskelägen, gamla rederi- och ankarplatser här i jämförelse med ex. Roslagen har nog sin förklaring i just detta.

Gästrikekustens beskaffenhet med dess rikedom på sten och grund var säkerligen en bidragende orsak till att historien ser ut som den gör då det gäller utvecklingen av fisket och sjöfarten. Dessutom omöjliggjorde isläget i Gävlebukten både fiske och sjötransporter under en stor del av vinterhalvåret.

Fisket har alltid utgjort en betydande del av kustbefolkningens försörjning och vid Gästrikekusten utgjorde strömmings- och laxfiske till stor del basen för näringen. Havet var dessutom sedan urminnes tider den naturliga resvägen då befolkningen behövde förflytta sig. Redan under vikingatiden gav man sig iväg via Gavleåns mynning och från Hamrångefjärden på sina långväga handelsfärder eller plundringståg i österled.

Troligen var fisket för allmogen enbart något man ägnade sig åt för husbehov från sina kustnära fäbodvallar, och då enbart som ett komplement till jordbruk och boskapsskötsel.

Betecknande för bondfisket var att det bedrevs med små skötar och not längs stränderna, vilket gjorde att fiskeboningarna i första hand anlades på fastlandet och inte på öarna. Att inte fler av bönderna övergav jorden och ägnade sig åt fiske och säljakt berodde troligen på kustens karga beskaffenhet. Det var först när redskap, båtar och vägförbindelser utvecklades som vissa platser längs kusten lockade fler till yrkesmässigt fiske och började få en fast befolkning.

Några som tillfullo utnyttjade fiskets möjligheter var borgarna och andra stadsbor i Gävle. Det berättas att under 1500- och 1600-talet fanns det förutom Gävleborna även borgare från Norrtälje, Uppsala, Köping, Strängnäs och Södertälje som bedrev strömmingsfiske längs Södra Norrlandskusten. När det fisket tog sin början vet man inte säkert, men troligen förekom det redan under medeltiden.

Om somrarna gjorde Gävlefiskarna som kustbönderna vid sina fäbodar, man slog sig ned på sina skärboningar som för gävlefiskarnas del fanns utspridda alltifrån Gävletrakten till Ångermanland i norr. På Gästrikekusten fanns de så kallade geflebohamnarna vid Bönan och Utvalnäs, vid Limön, Lövgrund, Vitgrund och Eggegrund samt vidare norrut vid Esköklubb, Iggön, Gåsholma, Kusön och Kusö Kalv. Även Långsand i Uppland, Säljemar,Kapellskär, Axmar by och rävskär fanns med.

Alla dessa hamnar låg av praktiska skäl ute i havsbandet i likhet med böndernas fäbodar, och det sägs att bondfiskarna i Hamrånge stundtals bedrev fiske och säljakt långt ute till havs även om yrkesfiskarna som säkerligen hade bättre båtar och redskap var de som mestadels skördade vad havet gav ute på djupen. 

Under 1500-talet fick så gävleborna previlegium på strömmingsfiske av Gustf Vasa, en händelse som måste ha förbättrade livsvillkoren för många kustfiskare, åtminstone för en tid. 

När våren kom och isarna släppte sitt grepp lastade kustfiskaren sin haxe - en tvåmastad skuta - med vad som kunde behövas under en sex månaders fisketur längs Södra Norrlandskusten. Förutom hustru och barn var det vanligt att både pigor och drängar, får, getter och allehanda bytesvaror ingick i lasten, och man förde naturligtvis även med sig salt för beredning av fångsten.

Men den här ordningen gillades inte alltid av kustbefolkningen norrut som tyckte att man inkräktade på deras möjligheter till försörjning. Detta ledde ofta till att många gävlefiskare drevs bort från hamnarna i Hälsingland, Medelpad och Ångermanland och tvingades söka sin bärgning längre söderut.

Det här var i början av 1700-talet, samtidigt som exempelvis Vitgrund utanför infarten till Gävle hamn upplevde sin storhetstid som fiskeläge. Idag är Vitgrund ett välbesökt naturreservat där Gästriklands Båtförbund och Gävle kommun tillsammans ställt i ordning en gammal naturhamn för rekreation åt dagen båtfolk.

I början av 1800-talet förde gävlefiskarna med sig cirka tio tusen tunnor saltströmming när de återvände hem på hösten, men bara en bråkdel av fångsten kom från gästrikekusten. Sakta men säkert började fångsterna bli mindre och i samma takt blev gävlefiskarna färre. 1850 fanns det mellan tjugo och trettio fiskeskutor hemmahörande i Gävle. 1873 fanns det fyra skutor kvar och 1900 återstod endast fiskare Grellsons haxe "Anna".

Anledningen till den snabba tillbakagången för gästriklands kustfiskare berodde på en kedja av orsaker. Samtidigt som arrendeavgifterna för fiskevattnen höjdes blev fångsterna sämre. Järn- och landsvägsförbindelserna byggdes ut och möjliggjorde snabbare transporter, vilket ökade fiskets avsättningsmöjligheter till inlandet, detta i sin tur resulterade i att fler och fler av kustbönderna började övergå från hushålls- till ett mer yrkesmässigt fiske.

Gävlebohamnarna Bönan och Utvalnäs förvandlades till "riktiga" fiskelägen som beboddes året om, vilket också bidrog till det säsongsbetonade fiskets tillbakagång. En mångfald av liknande moderna yrkesfiskebosättningar och fiskelägen började växa upp på fler ställen längs kusten.

Bland kustfiskarna var sköten det vanligaste och mest effektiva redskapet, den kunde även användas som drivgarn. Kustbönderna fiskade också med skötar och det hade dom gjort ända från 1600-taler, men deras skötar var mindre till storleken och anpassade för ett mer kustnära fiske, annars ägnades sig bönderna mest åt fiske med not.

Gistor av olika typer där man torkade och vid behov färgade sina garn för att de bättre skulle stå emot röta fanns naturligtvis i anslutning till varje fiskeläge, och flera av dessa gistvallar finns fortfarande kvar efter kusten.

Det ojämförligt viktigaste fisket på Gästrikekusten var strömmingsfiske. Vem har inte hört talas om den rökta delikatessen Bönaböckling? Men man fiskade även lax och laxöring, gädda, sik, abborre och annat matnyttigt.

Innan transportsystemen började byggas ut saltades strömmingen in för att på så sätt få längre hållbarhet. Ibland jästes den nästan osaltad till surströmming och i den formen lär den tillsammans med hjortronen ha räddat många norrlänningar från skörbjugg innan de hemvändande soldaterna från kriget i Pommen 1757 - 62 förde med sig, och delade med sig av vetskapen att potatis var både gott och nyttigt. Något som PR-geniet Jonas Alströmer felaktigt lyckades ta åt sig äran för, men det är en annan historia.

Skötbåten som oftast användes är en gammal klinkbyggd snipa som både kan ros och seglas. Den anses också vara ett av de ädlaste båtbyggen som gjorts i Norden. Skötbåtarna var sjösäkra och lättrodda vilket var viktigt då man arbetade med näten i sjön, eller då vinden dog ut och man hade flera mil till hamn och båten fullastad med nyfångad fisk. Från början, innan skötbåtarna moderniserades med fock och sprisegel som möjliggjorde att man kunde segla effektivt mot vinden var de förmodligen utrustade med ett råsegel i masten.

Som alla kan förstå var yrkesfiske en hård och farofylld tillvaro för fiskaren och hans familj. Kustfiske krävde hårda, djärva och kunniga yrkesmän som måste kunna ta sig till sina fiskeplatser och hem igen, vilket inte alltid var en självklarhet alla gånger. Men för att kunna försörja hustrur och stora barnaskaror var man tvingade att ge sig ut i alla väder så länge det var någorlunda isfritt. Ibland gav man sig ända ut till Västra Banken i sina små öppna båtar.

Den som vill söka och veta mer om Kustfiskets historia i Gästrikland kommer att hitta en brokig flerhundraårig väv med inslag av händelser och livsöden som tyvärr faller i glömska allt efter som tiden går. Trots alla lämningar och spår som fortfarande finns kvar utefter kusten kan det vara svårt för oss att förstå, och att ta till oss hur dessa människor levde sina liv. Hur deras drömmar, deras planer och förhoppningar såg ut i en för dem ny och föränderlig tid.

Kanske nånting för oss att tänka på ibland när vi beträder holmar och skär, eller åker omkring för nöjes skull med våra fritidsbåtar i samma vatten som dessa människor en gång gjorde för att kunna överleva..

redaktörn